Strandområdena utanför Ystad är viktiga för kommunens naturmiljö, rekreationsmöjligheter och ekonomi. På somrarna är Ystad ett välbesökt turistmål, den strandrelaterade turismen omsätter 450 miljoner kronor per år. På grund av stigande havsnivåhöjningar till följd av global uppvärmning hotas många viktiga näringar och bosättningar längs med Skånes sydkust av omfattande stranderosion.
200 meter borta på 50 år
Stranderosion är en naturlig process som definieras av nedbrytning av berg och jord samt borttransport av nedbrytningsmaterialet. Området utanför Ystad är den plats i Sverige som har allra störst stranderosion och i kommunen har problemen med erosion uppmärksammats sedan mitten av 1800-talet. Stränderna utanför staden försvinner gradvis och har gjort så under mycket lång tid. Värst drabbat är stränderna Löderups Strandbad och Ystad Sandskog (se karta). I Löderup har 200 meter strand försvunnit bara sedan 1960-talet. Problematiken är till ytan något mildare i Ystad Sandskog, här sker den största delen av erosionen under vattenytan. Erosionen hotar bebyggelse och infrastruktur längs med hela kommunens kust.
Aktuell forskning gör gällande att klimatförändringar kommer medföra att havsnivån sannolikt kommer stiga cirka 1 meter fram till år 2100. Större vågor och högre havsnivå riskerar att transportera en ännu större mängd sand bort från stränderna, vilket förvärrar stranderosionsproblematiken. Även stormerosionsskadorna blir värre om det naturliga skyddet framför stränderna reducerats.
Det är inte bara bebyggelse och vägar som hotas av den pågående erosionen. Naturområden nära havet krymper allteftersom strandlinjen flyttas bakåt. Försvinner sandstränderna så försvinner även de arter som är beroende av stranddyner och strandplan för sin överlevnad.
Strandfodring blev lösningen
Sedan 1940-talet har Ystad på olika sätt försökt förhindra erosionen, från att lägga ut stenar och grenar till att anlägga friliggande vågbrytare och hövder. Hövder är pirer som byggs vinkelrätt mot stranden för att fånga upp sanden som strömmarna för med sig. Lösningar av den här typen brukar kallas för hårda kustskydd och är inte hållbara i längden, då hårda skydd alla har den gemensamma biverkningen att sandtransporten längs med stranden störs.
1994 bildades Erosionsskadecentrum i Ystad för att aktivt verka för att stranderosionsfrågor skulle upp på agendan hos beslutsfattare samt för att sprida kunskap om miljöanpassade och kostnadseffektiva erosionsåtgärder. Under 2000-talet när Ystad återigen tog sig an erosionsproblemet stod istället lösningen till att göra en strandfodring, vilket är ett så kallat mjukt kustskydd. Mjuka skydd använder de naturliga strandprocesserna för att skydda stranden.
Ett naturligt skydd
På våren 2011 genomfördes för första gången i Sverige en strandfodring vid Löderups strandbad och Ystad Sandskog. Strandfodring innebär att sand på konstgjord väg återförs till stranden genom att suga upp sand från havsbotten och placera den på stranden. Som erosionsskydd bevarar strandfodring de natur- och rekreationsvärden en sandstrand besitter. Sanden ligger inte kvar för all framtid utan eroderar också så småningom bort, men verkar under tiden som ett naturligt skydd mot att havsvatten tränger in i bebyggda områden eller sötvattensmiljöer. Den utlagda sanden fungerar som ett slitlager för vågornas krafter. Så småningom transporteras den utlagda sanden bort av vågorna och då är det dags att utföra proceduren på nytt.
Strandfodring kan göras på flera olika sätt. Den teknik som valdes i Ystad innebär att sand pumpas från ett fartyg via rörledningar upp på stranden. Innan strandfodringen inleddes rensades stränderna från tång för att undvika att befintlig tång skulle begravas under sanden och sedan sprida dålig lukt vid förruttnelseprocessen.
Fartyget hämtade upp sand från Sandhammarbank, en naturlig sandackumulationstäkt (se karta). Sanden hämtades på 20-25 meters djup och sögs upp på fartyget via en släpsug. Släpsugen kan liknas vid ett dammsugarmunstycke som suger upp sanden från havsbotten till fartyget. Fartyget är hela tiden i rörelse och därför bildas inga djupa hålor på bottnen, utan istället 3 till 5 decimeter djupa spår. Mellan varje avlastning av sand jämnades stranden ut av en gräv- eller schaktmaskin. Totalt placerades 100 000 m3 sand ut, varav 20 000 m3 vid Löderups strandbad och 80 000 m3 vid Ystad Sandskog under en tidsperiod på två veckor.
Då större vågor och högre havsnivå riskerar att transportera en ännu större mängd sand bort från stränderna, förvärras även stormerosionsskadorna om det naturliga skyddet framför stränderna reducerats. I Ystad har kommunen därför budgeterat för regelbundna strandfodringar vart tredje år som ett sätt att klimatanpassa både stränderna och den strandnära bebyggelsen.
En utdragen process
Strandfodring innebär två processer; upptag av sand från havsbotten samt utläggning av sand på stranden. Processen kräver därför tillstånd enligt kontinentalsockellagen och miljöbalken. I april 2011 beviljades Ystad tillstånd enligt kontinentalsockellagen att ta upp sand från en ackumulationstäkt utanför Sandhammaren. Sedan 2001 fanns ett beslut enligt miljöbalken om att få lägga ut totalt 340 000 kubikmeter sand under en 10 årsperiod och då det tillståndet var på väg att gå ut genomfördes strandfodringen i maj 2011.
Anledningen till att tillståndet enligt kontinentalsockellagen dröjde berodde på tveksamheter om huruvida täkten var fossil eller om den hela tiden fylldes på samt hur ingreppet skulle påverka biologisk mångfald då täkten ligger nära ett Natura 2000-område. I tillståndet fanns villkor om att Ystads kommun skulle finansiera och genomföra en rad olika undersökningar av de kusthydrauliska processerna och marina ekosystemen på havsbottnen, samt liknande undersökningar på stranden. Några exempel är maringeologisk kartläggning, geomorfologiska processer, marinbiologiska undersökningar samt miljökonsekvensbeskrivning av sanduttag och strandfodring.
När det stod klart att täkten utanför Sandhammaren var en ackumulationstäkt och att ingreppet inte innebar något stort hot för någon arts bestånd eller fortlevnad beviljade SGU tillstånd att genomföra sandupptaget på 100 000 kubikmeter år 2011.
Våren 2014 genomfördes den andra strandfodringen då 80 000 kubikmeter sand togs upp och placerades på stränderna. Planen är att genomföra processen vart tredje år fram till 2021 då tillstånden går ut. Mest sand har hitintills lagts i Ystad Sandskog där nyttan bedömts som störst. Där sker den huvudsakliga erosionen under havsytan, men sanden har placerats på stranden för att få bästa möjliga avkastning från investeringen. Då osäkerhet kvarstår kring vad som är bäst ur marinbiologisk synvinkel togs sanden 2014 från samma ställe som 2011 inom det tillståndsgivna området på 10 kvadratkilometer. Vid strandfodringen 2017 används en annan del av täktområdet för sandsugningen. Eftersom projektet är det första i sitt slag i Sverige ses det även som experimentverksamhet. De årliga kontrollerna kommer därför kunna ge svar på de osäkerheter som fortfarande råder kring hur flora och fauna påverkas.
Effekter av strandfodringen
+ Naturligt skydd mot stormskador
+ Bibehållen turism
+ Skydd av fastigheter och infrastruktur
+ Skydd mot saltvatteninträngning
- Osäkerhet kring påverkan på marin miljö
- Kräver stor arbetsinsats och mycket förarbete
- Kontinuerlig utläggning av sand
Finansiering
Ystad kommun har budgeterat 10 miljoner kronor för varje strandfodring och det inkluderar kontroller av havsbotten innan och efter. Därtill tillkommer årliga marinbiologiska kontroller till en kostnad av 400 000 kronor som också finansieras av kommunen. De undersökningar som ligger till grund för tillstånd enligt miljöbalken och kontinentalsockellagen för strandfodringen har kostat 3 miljoner kronor.
Framtidsutsikter
Genom en kontinuerlig strandfodring kan kusten i Ystad sakta anpassas till de stigande havsnivåer som förväntas. Strandfodringen innebär ett flexibelt alternativ till hårda lösningar eftersom det kan avbrytas när som helst om nya direktiv skulle komma från kommunalt håll. Responsen från allmänheten har hittills varit positiv och skillnaden på stränderna märks tydligt.
Strandfodring är dock inte den optimala lösningen överallt. I vissa områden har Ystad bestämt att planera reträtt där det inte finns något specifikt skyddsvärde. De årliga marinbiologiska kontrollerna har hittills inte visat att strandfodringen medfört några effekter, varken positiva eller negativa, på bottenfauna, fisksamhälle eller djur och växter på stranden. I ett längre perspektiv finns det dock ingen som vet vilken påverkan som blir, vilket kan komma att påverka verksamheten när nya tillstånd ska sökas 2021. De erfarenheter som kommunen erhållit från strandfodringen kommer att bli viktiga för framtidens klimatanpassningsarbete i svenska sandkustskommuner.
Fler exempel på klimatanpassning
Detta är ett av många exempel på klimatanpassning. I idésamlingen, som byggs upp av Nationellt kunskapscentrum för klimatanpassning vid SMHI, finns fler. Idésamlingen syftar till att sprida erfarenheter och ge idéer för alla som arbetar med klimatanpassning. Exemplen beskriver konkreta åtgärder och utmaningar inom flera ämnesområden. De visar hur olika aktörer har arbetat med att anpassa sina verksamheter till de klimatförändringar som redan märks idag och de vi inte kan förhindra i framtiden.