Erosion

Ett förändrat klimat med höjda havsnivåer, ökad nederbörd, avrinning och flöden ökar förutsättningarna för erosion längs kuster, sjöar, vattendrag och i mark.

Erosion är den nednötning och borttransport av jord och berg i landskapet som orsakas av bland annat rinnande vatten, vågor, vind och is. Det är en ständigt pågående naturlig förändringsprocess som formar vårt landskap. Men erosion kan också orsaka problem för bebyggelse och infrastruktur. Erosion kan även indirekt leda till ras och skred längs vattendrag, klintkuster och branta sluttningar.

Stranderosion 

En ökad erosion längs stränderna medför större risker för skador på strandnära bebyggelse och infrastruktur, spridning av föroreningar och påverkan på områden med natur- och kulturvärden. 

Som en följd av höjda havsnivåer i kombination med stormar kommer erosionen att öka längs landets kuster, framför allt längs stränder i södra Sverige som består av erosionsbenägna jordar. Omfattande stranderosion sker redan längs delar av Skånes sydkust, där strandlinjen på vissa ställen har förskjutits över 200 meter inåt land under den senaste 40-årsperioden. En allt högre havsnivå gör att havet kommer att nå tidigare opåverkade landområden och utsätta dessa för erosion. 

Ökad tillrinning och ökade flöden kan leda till ökad erosion i vattendragen såväl på botten som i strandzonen. Isrörelser som orsakas av varierande vattennivåer kan resultera i ökad erosion då isen skaver på stranden. Om material eroderar bort i strandzonen kan släntens jämvikt rubbas och ras eller skred sättas igång.

Erosion i mark

På marken kan erosion ske genom att vatten och vind transporterar bort material. I jordbruksmark kan skyfall och översvämningar leda till att jord förs bort, vilket bidrar till förluster av exempelvis fosfor i marken och till att växtnäringsämnen och bekämpningsmedel kan nå omgivande vatten.

Erosion kan även påverka vägar och järnvägar. Exempelvis kan underdimensionerade eller igensatta vägtrummor skapa översvämningar där vattnet tar nya vägar som orsakar erosion. Inre erosion kan uppstå i väg- och järnvägsbankar och ge stabilitetsproblem. Ett ökat antal nollgenomgångar kan orsaka tjälskador och erosion i dikesslänter. I värsta fall kan erosionen leda till ras och skred så att hela vägen eller järnvägen försvinner på grund av underminering.

I branta sluttningar kan ökad nederbörd och skyfall leda till att jordmaterial transporteras nedför sluttningen. Vid exploatering och olika typer av skogliga åtgärder, exempelvis avverkning, byggande av skogsbilvägar och dikning, där vattnets avrinning och hastighet påverkas, kan erosionen öka och leda till fler ras, skred och slamströmmar.

Vinderosion är begränsad i Sverige och förekommer framför allt i områden som saknar vegetationstäcke, exempelvis längs sandstränder och dyner, samt på åkermark som lämnas utan vegetation, till exempel tidiga vårar innan grödan har kommit upp eller efter skörd. 

Erosionsbenägna jordar

Olika jordarter är olika känsliga för erosion. De mest erosionsbenägna jordarna är välsorterade jordarter med en relativt enhetlig kornstorleksfördelning av finsand och mellansand. Osorterade jordarter är mindre erosionsbenägna. Detta kan exempelvis gälla morän, med undantag för sandig och siltig morän.
I osorterade jordarter kan sandfraktioner i de ytligaste jordskikten spolas bort av vågor och vattenströmmar medan de grövre fraktionerna lämnas kvar i ytan. Då bildas en så kallad stenpäls som har högre motståndskraft mot fortsatt erosion.