Lagar och regler Sverige

Det finns bara ett fåtal regler för just klimatanpassning. Men klimatanpassning i samhället berörs av regler på flera sätt. Här presenterar vi en överblick av de viktigaste.

Klimatanpassning i samhället berörs av regler på flera sätt. Kunskap om problem och möjligheter kan utvecklas med stöd av planerings- och prövningsprocesser. Åtgärder tillståndsprövas och konflikter mellan samhällsintressen avgörs. Beredskap och gemensamma lösningar får stöd. Men det finns få regler för just klimatanpassning. Klimat är istället ett av många allmänna intressen som tas upp i olika sammanhang. Reglerna ger därför inte alltid bäst förutsättningar för klimatanpassning.

Klimatanpassning och regler

Klimatanpassning handlar både om att ta hand om det som redan finns och att utveckla samhället robust. Anpassning tittar därmed bakåt såväl som framåt i tiden. Regler tittar mest framåt och styr förändringar och sällan kan regler förändra det som redan finns. Om det inte finns regler för att hantera problemen, kan avtal och ekonomiska styrmedel vara ett sätt att komma vidare.

Klimatanpassning kan gälla anläggningar för att skydda befintlig bebyggelse, t.ex. vallar vid vatten. Där finns ofta värdefull natur och kultur, som också kan behöva åtgärder mot klimatpåverkan. Regler som skyddar natur och kultur kan hindra eller försvåra byggande av vallar m.m. Angelägna samhällsintressen ställs mot varandra. Om nya situationer inte kan hanteras av reglerna, så kan de förändras. Det är därför viktigt att ha aktuell lydelse av reglerna.

Klimatanpassning bygger på kunskap och deltagande från många aktörer.
Regler om processer, kunskapsutveckling, gemensam beredskap och ansvarsfördelning finns i många lagar. Klimatanpassning kan alltid ingå, men frågan behöver lyftas fram av aktörerna. Det finns få regler som sätter fokus på klimatanpassning.

Klimatförändringar kan leda till översvämning, ras och andra extraordinära händelser. Enskilda kan drabbas personligt och ekonomiskt. Regler om samhällsberedskap, ansvar och ersättning finns i många regelverk. De gäller inte specifikt för klimatrelaterade händelser utan är generella.

Regler från olika beslutande

Riksdagen beslutar om lagar som t.ex. Plan- och bygglagen och Väglagen. Lagar kallas ibland för balk, som Miljöbalken och Jordabalken, men en balk har samma status som en lag. Regeringens regler kallas förordning och används för att precisera kraven i en övergripande och allmänt formulerad lag som t.ex. Miljöbalken.

Centrala myndigheter, t.ex. Boverket, Naturvårdsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, kan också få rätt att besluta om regler som preciserar kraven. De kallas myndighetsföreskrifter. Även länsstyrelse och kommun kan få rätt att utfärda lokala föreskrifter. Alla dessa regler är bindande och skapar t.ex. en skyldighet att följa krav eller en rättighet att delta i processer.

Allmänna råd beslutas av centrala myndigheter. Råden visar hur man kan agera för att uppfylla kraven i lag, förordning eller föreskrift, men det är möjligt att göra på annat sätt om det är lika bra. Råden är på så sätt inte bindande.
Handbok kan ges ut av bl.a. myndigheter som stöd för tillämpningen av regler. Där beskrivs rättsfall, metoder och förklaras reglerna, men handboken ger inga egna regler.

Internationella regler är t.ex. EU-direktiv och konventioner. Sveriges åtaganden enligt dessa överförs till svensk rätt. Det innebär att vi tillämpar svenska regler, inte direktiven. Om svenska regler strider mot direktiven är vi i vissa fall skyldiga att direkt tillämpa direktiven, t.ex. om de ger rättighet för enskilda. Direkt verkan har EU:s förordningar, dvs. de behöver inte överföras till svenska regler.

Regler har olika uppgifter

Regler förknippas med verktyg, t.ex. hänsynskrav för att lindra negativa effekter eller stoppregler för att hindra allvarliga risker. Reglerna används t.ex. i tillståndsprövning av verksamheter och anläggningar som vallar och vägar och ofta gäller det konfliktsituationer. Se bl.a. MB 2 kap och PBL 2 kap.
 
Men regler handlar också om behov av samverkan. Gemensamma anläggningar för skydd mot havet kan vara mer effektiva än att skydda för enskilda fastigheter. Samhällets beredskap inför extraordinära händelser är en annan form av samverkan. Se Anläggningslagen och Samfällighetslagen.

Det finns regler som ger principer för markägares och samhällets beredskap, ansvar och ersättning då något händer. Det finns inte regler speciellt för klimatrelaterade händelser.

Regler gör det möjligt att skydda och ställa krav för prioriterade samhällsintressen. Naturreservat och strandskydd är några exempel. Se MB 7 kap. Ett annat exempel är krav på byggnaders egenskaper för att stå emot vatten och värme. Se t.ex. PBL 8 kap.

Kommunens detaljplanebestämmelser fungerar som lokala regler för planområdet. Planen visar vilken markanvändning som prioriteras, t.ex. bostäder, och hur byggen ska utformas för att vara lämpliga på lång sikt. Planen kan också reservera områden för framtida skyddsanläggningar. Se PBL 4 kap.

Processer kan utveckla kunskap som stöd för bedömningar om långsiktig lämplighet av föreslagen markanvändning eller föreslagna projekt. Regler visar hur processer går till och vilka som får delta. Se PBL 3, 5 kap, MB 19 och 22 kap.

Ett annat viktigt stöd för bedömningarna inför tillstånd och planering är politiska mål om önskvärd kvalitet, t.ex. miljökvalitetsmålen. Det finns inte motsvarande system av mål för klimatanpassningen. Se MB 1 kap 1 §, PBL 3 kap 5 § 4.

Kommunens planering redovisar lämplig bebyggelseutveckling med tanke på översvämningar. Planerna kan även visa riskområden där det är olämpligt att bygga. Planeringen är en viktig del i kunskapsförsörjningen. Se PBL 2-3 kap, MB 6 kap 19 §.

Kunskap utvecklas också i miljökonsekvensbeskrivningar för projekt och planer, där viktiga effekter av alternativ bedöms med tanke på framtida klimatförhållanden. Se MB 6 kap.